nu slutar vi "pjasa"

Dagens möte med Ulrika var inte enkelt att gå till. Jag visste ju att det inte gått så bra med maten. Men jag hade bestämt mig för att jag måste gå hur det än är och att jag måste ställa mig på vågen. Bra var det inte och det är klart att tanken slår mig: kommer jag någonsin att lära mig äta rätt? Man måste bara försöka att komma ihåg att de vanor som tagit 30 år att få in är svåra att bryta. Men det gör det inte mindre nödvändigt att göra det, så mycket vet jag ju nog.

Nå, nu tar vi nya tag. Som jag skrev igår och som jag nästan gissade går vi tillbaka till ren kur+fasta plus på helgerna. Bara för att få tillbaka rätt tänkesätt igen och att bryta det osunda beteendet som jag håller på att falla tillbaka i. Nu kan man ju tänka att det säkert känns jobbigt. Men jag tycker nästan att det är skönt. När man cambridefastar är tillvaron rätt enkel. Man äter sina tre shejkar och that's it. Så, så får det bli nu ett tag. Skall under tiden berätta hur det känns tror jag.

"Nu slutar vi pjasa" sa Ulrika och det var kanske det som behövdes. Hur mycket vill jag detta och vad är jag beredd att satsa? Det ÄR svårt att bryta mönster som finns mellan öronen, men en sak vet jag: Jag vill absolut inte leva mitt liv med en övervikt på sisådär 50 kg!

att våga

Jag kommer ihåg att jag tittade på Oprah för flera år sedan. I just det avsnittet talade hon om att gå ner i vikt. Jag kommer inte exakt ihåg vad hon sa, men något i stil med att man känner ju ens överviktiga jag men man har ingen aning om vem det smalare jaget är - av någon anledning kommer jag ihåg det. Och visst är det sant och skrämmande. Att våga bli någon som är normalviktig. Vem är hon? Nå, det skrämmer inte så mycket att jag skulle vilja sluta.

På tal om att våga har de två senaste veckorna innehållit nya utmaningar. En stor tröskel är överskriden: Jag har vågat gå på GYM! Och dessutom ett gym som jag länge hållit som ett ställe för dem med perfekta kroppar och dit ALLA som ser ner på mig samlas och bara väntar på att jag skall komma innanför dörren så de får skratta åt mig. Riktigt så var det ju inte. Min cambridgecoach, Ulrika Lunabba-Svanström, var väldigt övertygande när hon sa att nu är det dags att börja röra på sig. Första gången var SÅ skrämmande! Men hör och häpna, Nu har jag varit där 4 (!) gånger och börjar snart inse att det inte är farligt, att människorna där är mestadels snälla och det stora flertalet kan nog inte bry sig mindre om jag är där eller inte. Igår träffade jag en god vän där och Annika vinkade glatt åt mig. Är jag där nu? Har jag börjat gå på gym?

Ätandet då? Ja, det kunde säkert gå bättre. Jag lär mig att äta på steg två som bäst. Men jag undrar om jag inte skulle behöva ta en veckas ren kur som avbrott. Balansgången i att äta vanlig mat + cambridge och inte falla i gamla vanor är väldigt svårt för mig. Men 20 kg ska bort ännu, så de så!

Nu känner jag mig faktiskt lite sugen på en morgonpromenad i vårsolen. Så det skall det bli! Att göra så mycket rätt som möjligt/dag kan ju tänkas vara ett mål också.

Hur blev det såhär?

Så, här är jag nu. Mitt i arbetet med att nå min målvikt. Vägen såhär långt har varit lång och innehållit både framgång och misslyckande. Men jag lär mig hela tiden hur jag fungerar, tänker och vad jag måste se upp med. Inga steg varken framåt eller bakåt är förgäves. Jag tror de är en del av resan.

Jag är alltså en kvinna, 33 år gammal, som bor i Jakobstad, en liten stad på Finlands västkust. Jag har haft en övervikt så länge jag kan minnas. Eller, förresten, innan jag började dagis och uppfattade att bröd var gott var jag väl rätt späd. :) Hela livet har jag både belönat och tröstat med mat vilket jag tror vi är rätt många som gör. Eller hur? Jag har testat på en hel massa olika dieter men fallit tillbaka i gamla vanor.

För fyra år sedan i januari läste jag i en tidning hur människor hade lyckats gå ner i vikt med olika metoder. (Ni vet, januarinumret som skall få oss att börja ett hälsosammare liv efter att vi gått lös på julmaten och konfektaskens andra lager.) En kvinna hade gått ner med Cambridgemetoden. Jag som alltid skrävlat om att jag aldrig skulle banta med soppor fann mig själv nästa dag i kontakt med en cambridgecoach. Efter att ha träffats och hon förklarat hur det fungerar var jag övertygad om att jag åtminstone skulle prova. Det jag var mest rädd för var att det skulle smaka illa, vilket visade sig att det verkligen inte gjorde. En annan rädsla var vad folk skulle säga. Jag visste ju att det finns många starka åsikter om huruvida det är bra eller inte att äta så lite varje dag och bara använda pulver. De åsikterna har faktiskt varit och är något som jag nu som då får kämpa med ännu idag.

Jag gick på ren kur (tre påsar/dag) i 16 veckor och gick ner 30 kg. Och här kunde ju succéhistorien sluta. Jag var 10 kg från min målvikt och jag var nöjd och mycket gladare än jag varit på länge. Självförtroendet var på topp. ...men så hände någonting.

Jag föll tillbaka i gamla mönster. Sköt upp vägningstillfällen och var ett vrak av känslor. Förstås visste jag att jag höll på att förstöra för mig själv, jag blev ledsen och tröstade med, ja, just det, mat!

Ja, jag är ju inte stolt över det, men jag gick upp de 30 kg jag så ihärdigt hade tagit bort och jag blev bara ledsnare och ledsnare. Som tur är blev jag till slut mest arg på mig själv och i höstas tog jag upp kontakten med min coach igen. Jag var välkommen, hon grälade inte och var mycket snällare åt mig än jag varit mot mig själv på väldigt länge. Jag började på ren kur och gick så småningom över till att äta 200kcal mat på lördagar och söndagar och fasta in i veckorna. Det visade sig vara ett bra koncept för mig. Jag gjorde så i 16 veckor och nu är nästan 30 kg borta och det är ju vansinnigt skönt. Men målvikten är 70kg och där är jag inte ännu. Det är en bit kvar.

Så, detta som inledning och bakgrund till hur det blev såhär. Hur jag hamnade där jag är idag. Tanken är att jag kommer att skriva om hur det går, hur jag arbetar för att nå min målvikt och hur jag förhoppningsvis låter mig själv tycka att jag är viktig och att leva ett lättare och hälsosammare liv är snällt mot mig själv inte bara fysiskt utan psykiskt också.