Uppdate

Det går fortfarande bra!!! Kan ni förstå! Jag äter ett mål mat/ dag och tre påsar. Blir ja lite sugen får jag bär. Vem kunde tro för 2 veckor sedan att jag skulle fixa att komma tillbaka? Inte jag i alla fall! Leve beslutsamheten! 

Bra kvällsmål

3 dagar

Tredje dagen är snart över. Inte enkelt. Hungrig och argsint. Att det regnat hela dagen har inte gjort något för humöret heller. Men jag genomled och var på bodybalance. Riktigt skönt var det.  

Med 10min kvar av denna dag är jag rysligt snål på kokt ägg. Det tror jag faktiskt att jag kan ta. 

Känslan i kroppen är bra. Allt vatten jag samlat på mig är borta. Bara en sån sak! 

hur det går?

Jo, hör och häpna, det går bra. Ok, så jag har gjort 2 dagar...dag 3 hav väl knappast sprättat igång riktigt ännu. Skall strax koka kaffe!

Gårdagen var lite tyngre (och idag misstänker jag blir det värre). Eller egentligen var kvällen värst. Jag satt och var arg! Arg för att jag låtit det bli såhär och satt käppar i hjulet för det liv jag vill leva, arg för att jag är så hård med mig själv (om jag inte är smal så duger jag inte) jag vet, varningsklockorna ringer. Men hej, det är ok. Men i ärlighetens namn älskar jag inte mitt tjocka jag. Där, då var det sagt! Vidare var jag arg på varför inte jag kunde få en kropp som tål vilket frosseri som helst, finns ju såna som har det. Nej, i stället fick jag en som glatt kan gå upp 5kg på en vecka och som går upp bara jag ser på en bulle. Suck!

Nå, nu har jag fått skriva av mig, känns bättre.

Igår hamnade jag på ett danspass på gymmet eftersom det jag tänkt mig  på var inställt. Va? Kan man träna på så lite kalorier? Svar: Jo det går bra. Ser till att äta strax innan bara så att jag nu inte ska svimma. Enklast för mig åtminstone är att gå på sådan träning som inte kräver så mycket tankeverksamhet (inte världsbäst med danspass då...).

Nej, nu är det kaffedags och så kör vi en dag till, timme för timme om det behövs!

Nöjd!

Vet ni vad?!? Jag har klarat hela dagen utan dumheter. Alla rätt och dessutom var jag på ett gympass. Måste komma ihåg hur bra jag känner mig nu. För jag vet att det kommer svårare dagar. Imorgon tar vi en dag till. Timme för timme. 

Halva dagen

Mellanrapporten kommer här: halva dagen har gått. Inget dumt är gjort ännu. En mintchokladstång äten och två mål kvar. Glad över varje timme jag fixar detta. Just nu: hungrig. Men köpte bubbelvatten så det borde dämpas lite med det. Längtar till ketosläge! 

Redan jobbigt

Inser att detta gått för långt! Här måste det en rejäl slimningsinsats in. 2 veckor ska ja va på bröllop och klänningen ger inga möjligheter till andetag. 2 veckor av hårdare takter borde fixa det. Så here goes! Ska ta ett sista knäckebröd innan. Nästa vecka blir hungrig, det vet jag, och det känns redan jobbigt... 

Wish me luck! 

på livstid

Det börjar småningom på riktigt stå klart för mig. Att säga att cambridgekuren skulle vara en "enkel utväg som går för snabbt" är inte sant! Visst, kanske viktnedgången i sig går rätt fort, åtminstone i början. Men en livsstilsförändring tar precis lika länge som för vem som helst.

När man bara fastar, går det rätt bra bara man kommer sig på tåget så att säga, men nu i det skede jag befinner mig i när jag faktiskt skall förändra hur jag lever, hur jag tänker och hur jag äter. Det är DÅ den verkliga kampen börjar och den kommer att ta länge.

Det går väl sådär just nu. Det varierar i princip från timme till timme om jag gör rätt eller fel matval. Träningen har lidit och kommer så att göra ännu inkommande vecka pga. jobbet. och till råga på allt MÅSTE jag på invägning. Stå där med skammen...ja, så känner jag det. Jag vill ju inte misslyckas! Inte den här gången!

Idag såg jag ett foto på mig som inte var en smickrande och förlåtande selfie tagen från rätt vinkel...det var ingen trevlig syn och alla illusioner om att det ändå är rätt ok som jag är nu for ut genom dörren. Är det såhär jag vill leva? I ett enda missnöje?

Kanske inte helt ok att blogga sent en söndag kväll när man ändå lider av söndagsångest som det är...men nu var det gjort.

de små segrarna

Det är nu som det verkliga arbetet händer. Att ändra ett beteende...mellan öronen. Det är där den verkliga kampen sitter. Det har varit en tid av svacka efter svacka men ändå kanske jag lär mig sakta men säkert.

1. Jag tränar! REGELBUNDET! Och jag överlever och tycker nästan att det är lite roligt och njutbart.

2. Idag blev jag ledsen (händer rätt ofta denna tid på året pga. stress). Det normala hade varit att jag köpt ngt sött och fett i butiken och tryckt i mig det. Tro mig, jag höll i Twixen...det gjorde jag. Sen sa jag halvhögt: NEJ! Köpte färska jordgubbar för 5€ och fettfri kvarg och en ameliatidning och så fick det vara bra.

Det är de små segrarna som gäller

tystnadens tydliga språk

Jag har inte skrivit på ett tag nu och den tystnaden talar minsann sitt tydliga språk: svacka, det går inte så bra...var är beslutsamheten nu?

Det är just den här sinnesstämningen som jag förundras över: Vaför jag medvetet (fast nog vet jag hur man skall äta för att gå ner i vikt) skadar mig själv genom att tokfrossa. Vad är det?!? Den kamp som pågår i hjärnan dessa stunder är olidlig. Jag vill nå min målvikt! Men äta bara idag, det är ju 1:a maj. Jag skall vara stark och träna! Men det är ju så gott med glass! Jag vill inte se ut såhär, nu sitter byxorna tightare igen...hjälp, nu räcker det! Äh, va spelar det för roll, ingen älskar mig hur jag än gör...osv.

Sådär håller det på och man bara hoppas att tankarna skall landa på rätta sidan. Jag vill på riktigt inte gå upp 30 kg igen.

Och så har vi blickarna på jobbet...jag får dem både då jag äter lunch där och när jag skakar min shake...

Sen har vi ju alla dessa KALAS på våren. De e påsk, de e valborg, de e 1:a maj, det är klassresor och det är 50:årskalas och dimissioner...+ all stress som maj månad innebär. Hur skall man kunna hålla allt med träning och mat på rätt köl då?

Nej, nu måste jag börja fokusera. Jag vet ju att det är detta jag VILL, men jag vet också att detta är något jag måste kämpa med livet ut...det är då det känns SÅ TUNGT. Hur skall jag kunna ha ett socialt och normalt liv med detta problem?

Nej nu räcker det! Jag skall ta tag i mitt liv igen. Imorgon skall jag på middag men sen blir det träning och rätt kost igen. Jag ÄR STARKARE än såhär!

arbetsresornas baksida

Det blir som tur är inte så ofta som jag behöver åka iväg på arbetsresa. Men denna vecka är jag på resande fot hela veckan. Verkligen ett minfält för någon som cambridgefastar på vardagar. Egentligen är det en omöjlighet. Det bjuds på lunch och middag, kaffe, mellanmål mm... om man annars kan leva rätt bra utan dessa matstunder som sociala happenings så är det så gott som omöjligt på dessa dagar. Lösningen är för mig att försöka arbeta runt. Att ändå försöka välja rättare mat och tänka: Den här veckan är det såhär. Nästa vecka är vardagen tillbaka. Är det tänkt att jag skall leva på detta sätt länge (vilket det ju nog är) måste jag ju se till att livet fungerar ändå.

Annars har det gått bra.  -3 kg nästan senast jag träffade Ulrika. Så det var roligt! På lördag ska jag testa på body balance med min PT-grupp. Riktigt spännande ska det bli. Nu tillbaka till arbetsuppgifterna.

200 kcal

Idag är det matdag! Man kan göra mycket gott på bara 200 kcal. :) 

Fantastikt bra att ta med när man är på språng

Dag 3

Tillbaka på ren kur inne i veckorna nu då.  Fördelen med att börja mitt i arbetsveckan är att man faktiskt (åtminstone i mitt arbete) knappt hinner känna efter om man är hungrig eller inte. Men visst är jag det och jag glömmer ibland att dricka så mycket vatten som jag borde och då mår man ju inte bra. I och med att jag har klarat de första tre dagarna är det värsta faktiskt över. I morgon tror jag faktiskt att jag kan börja se fram emot ketosen. Alltså något slags tillstånd där man inte känner sig så hungrig längre och har mycket mer energi. Kan behövas när jag både skall jobba och göra konsert.

Idag var jag dessutom på gymmet. Men hur går det när man har ätit bara en cambrigeshake och en hel massa kaffe? Jo, det går överraskande bra. Ska testa spinning imorgon. Som tur är e de Ulrika, min cambridgecoach som drar det så hon vet ju vad jag har för fel om jag svimmar ;)

Just nu känns det faktiskt jättebra. Jag är på gång igen och tror på min egen förmåga, samtidigt som jag är fullt medveten om att denna fasta inte är en långtidslösning. Jag måste lära mig äta rätt också.

nu slutar vi "pjasa"

Dagens möte med Ulrika var inte enkelt att gå till. Jag visste ju att det inte gått så bra med maten. Men jag hade bestämt mig för att jag måste gå hur det än är och att jag måste ställa mig på vågen. Bra var det inte och det är klart att tanken slår mig: kommer jag någonsin att lära mig äta rätt? Man måste bara försöka att komma ihåg att de vanor som tagit 30 år att få in är svåra att bryta. Men det gör det inte mindre nödvändigt att göra det, så mycket vet jag ju nog.

Nå, nu tar vi nya tag. Som jag skrev igår och som jag nästan gissade går vi tillbaka till ren kur+fasta plus på helgerna. Bara för att få tillbaka rätt tänkesätt igen och att bryta det osunda beteendet som jag håller på att falla tillbaka i. Nu kan man ju tänka att det säkert känns jobbigt. Men jag tycker nästan att det är skönt. När man cambridefastar är tillvaron rätt enkel. Man äter sina tre shejkar och that's it. Så, så får det bli nu ett tag. Skall under tiden berätta hur det känns tror jag.

"Nu slutar vi pjasa" sa Ulrika och det var kanske det som behövdes. Hur mycket vill jag detta och vad är jag beredd att satsa? Det ÄR svårt att bryta mönster som finns mellan öronen, men en sak vet jag: Jag vill absolut inte leva mitt liv med en övervikt på sisådär 50 kg!

att våga

Jag kommer ihåg att jag tittade på Oprah för flera år sedan. I just det avsnittet talade hon om att gå ner i vikt. Jag kommer inte exakt ihåg vad hon sa, men något i stil med att man känner ju ens överviktiga jag men man har ingen aning om vem det smalare jaget är - av någon anledning kommer jag ihåg det. Och visst är det sant och skrämmande. Att våga bli någon som är normalviktig. Vem är hon? Nå, det skrämmer inte så mycket att jag skulle vilja sluta.

På tal om att våga har de två senaste veckorna innehållit nya utmaningar. En stor tröskel är överskriden: Jag har vågat gå på GYM! Och dessutom ett gym som jag länge hållit som ett ställe för dem med perfekta kroppar och dit ALLA som ser ner på mig samlas och bara väntar på att jag skall komma innanför dörren så de får skratta åt mig. Riktigt så var det ju inte. Min cambridgecoach, Ulrika Lunabba-Svanström, var väldigt övertygande när hon sa att nu är det dags att börja röra på sig. Första gången var SÅ skrämmande! Men hör och häpna, Nu har jag varit där 4 (!) gånger och börjar snart inse att det inte är farligt, att människorna där är mestadels snälla och det stora flertalet kan nog inte bry sig mindre om jag är där eller inte. Igår träffade jag en god vän där och Annika vinkade glatt åt mig. Är jag där nu? Har jag börjat gå på gym?

Ätandet då? Ja, det kunde säkert gå bättre. Jag lär mig att äta på steg två som bäst. Men jag undrar om jag inte skulle behöva ta en veckas ren kur som avbrott. Balansgången i att äta vanlig mat + cambridge och inte falla i gamla vanor är väldigt svårt för mig. Men 20 kg ska bort ännu, så de så!

Nu känner jag mig faktiskt lite sugen på en morgonpromenad i vårsolen. Så det skall det bli! Att göra så mycket rätt som möjligt/dag kan ju tänkas vara ett mål också.

Hur blev det såhär?

Så, här är jag nu. Mitt i arbetet med att nå min målvikt. Vägen såhär långt har varit lång och innehållit både framgång och misslyckande. Men jag lär mig hela tiden hur jag fungerar, tänker och vad jag måste se upp med. Inga steg varken framåt eller bakåt är förgäves. Jag tror de är en del av resan.

Jag är alltså en kvinna, 33 år gammal, som bor i Jakobstad, en liten stad på Finlands västkust. Jag har haft en övervikt så länge jag kan minnas. Eller, förresten, innan jag började dagis och uppfattade att bröd var gott var jag väl rätt späd. :) Hela livet har jag både belönat och tröstat med mat vilket jag tror vi är rätt många som gör. Eller hur? Jag har testat på en hel massa olika dieter men fallit tillbaka i gamla vanor.

För fyra år sedan i januari läste jag i en tidning hur människor hade lyckats gå ner i vikt med olika metoder. (Ni vet, januarinumret som skall få oss att börja ett hälsosammare liv efter att vi gått lös på julmaten och konfektaskens andra lager.) En kvinna hade gått ner med Cambridgemetoden. Jag som alltid skrävlat om att jag aldrig skulle banta med soppor fann mig själv nästa dag i kontakt med en cambridgecoach. Efter att ha träffats och hon förklarat hur det fungerar var jag övertygad om att jag åtminstone skulle prova. Det jag var mest rädd för var att det skulle smaka illa, vilket visade sig att det verkligen inte gjorde. En annan rädsla var vad folk skulle säga. Jag visste ju att det finns många starka åsikter om huruvida det är bra eller inte att äta så lite varje dag och bara använda pulver. De åsikterna har faktiskt varit och är något som jag nu som då får kämpa med ännu idag.

Jag gick på ren kur (tre påsar/dag) i 16 veckor och gick ner 30 kg. Och här kunde ju succéhistorien sluta. Jag var 10 kg från min målvikt och jag var nöjd och mycket gladare än jag varit på länge. Självförtroendet var på topp. ...men så hände någonting.

Jag föll tillbaka i gamla mönster. Sköt upp vägningstillfällen och var ett vrak av känslor. Förstås visste jag att jag höll på att förstöra för mig själv, jag blev ledsen och tröstade med, ja, just det, mat!

Ja, jag är ju inte stolt över det, men jag gick upp de 30 kg jag så ihärdigt hade tagit bort och jag blev bara ledsnare och ledsnare. Som tur är blev jag till slut mest arg på mig själv och i höstas tog jag upp kontakten med min coach igen. Jag var välkommen, hon grälade inte och var mycket snällare åt mig än jag varit mot mig själv på väldigt länge. Jag började på ren kur och gick så småningom över till att äta 200kcal mat på lördagar och söndagar och fasta in i veckorna. Det visade sig vara ett bra koncept för mig. Jag gjorde så i 16 veckor och nu är nästan 30 kg borta och det är ju vansinnigt skönt. Men målvikten är 70kg och där är jag inte ännu. Det är en bit kvar.

Så, detta som inledning och bakgrund till hur det blev såhär. Hur jag hamnade där jag är idag. Tanken är att jag kommer att skriva om hur det går, hur jag arbetar för att nå min målvikt och hur jag förhoppningsvis låter mig själv tycka att jag är viktig och att leva ett lättare och hälsosammare liv är snällt mot mig själv inte bara fysiskt utan psykiskt också.