Så, här är jag nu. Mitt i arbetet med att nå min målvikt. Vägen såhär långt har varit lång och innehållit både framgång och misslyckande. Men jag lär mig hela tiden hur jag fungerar, tänker och vad jag måste se upp med. Inga steg varken framåt eller bakåt är förgäves. Jag tror de är en del av resan.
Jag är alltså en kvinna, 33 år gammal, som bor i Jakobstad, en liten stad på Finlands västkust. Jag har haft en övervikt så länge jag kan minnas. Eller, förresten, innan jag började dagis och uppfattade att bröd var gott var jag väl rätt späd. :) Hela livet har jag både belönat och tröstat med mat vilket jag tror vi är rätt många som gör. Eller hur? Jag har testat på en hel massa olika dieter men fallit tillbaka i gamla vanor.
För fyra år sedan i januari läste jag i en tidning hur människor hade lyckats gå ner i vikt med olika metoder. (Ni vet, januarinumret som skall få oss att börja ett hälsosammare liv efter att vi gått lös på julmaten och konfektaskens andra lager.) En kvinna hade gått ner med Cambridgemetoden. Jag som alltid skrävlat om att jag aldrig skulle banta med soppor fann mig själv nästa dag i kontakt med en cambridgecoach. Efter att ha träffats och hon förklarat hur det fungerar var jag övertygad om att jag åtminstone skulle prova. Det jag var mest rädd för var att det skulle smaka illa, vilket visade sig att det verkligen inte gjorde. En annan rädsla var vad folk skulle säga. Jag visste ju att det finns många starka åsikter om huruvida det är bra eller inte att äta så lite varje dag och bara använda pulver. De åsikterna har faktiskt varit och är något som jag nu som då får kämpa med ännu idag.
Jag gick på ren kur (tre påsar/dag) i 16 veckor och gick ner 30 kg. Och här kunde ju succéhistorien sluta. Jag var 10 kg från min målvikt och jag var nöjd och mycket gladare än jag varit på länge. Självförtroendet var på topp. ...men så hände någonting.
Jag föll tillbaka i gamla mönster. Sköt upp vägningstillfällen och var ett vrak av känslor. Förstås visste jag att jag höll på att förstöra för mig själv, jag blev ledsen och tröstade med, ja, just det, mat!
Ja, jag är ju inte stolt över det, men jag gick upp de 30 kg jag så ihärdigt hade tagit bort och jag blev bara ledsnare och ledsnare. Som tur är blev jag till slut mest arg på mig själv och i höstas tog jag upp kontakten med min coach igen. Jag var välkommen, hon grälade inte och var mycket snällare åt mig än jag varit mot mig själv på väldigt länge. Jag började på ren kur och gick så småningom över till att äta 200kcal mat på lördagar och söndagar och fasta in i veckorna. Det visade sig vara ett bra koncept för mig. Jag gjorde så i 16 veckor och nu är nästan 30 kg borta och det är ju vansinnigt skönt. Men målvikten är 70kg och där är jag inte ännu. Det är en bit kvar.
Så, detta som inledning och bakgrund till hur det blev såhär. Hur jag hamnade där jag är idag. Tanken är att jag kommer att skriva om hur det går, hur jag arbetar för att nå min målvikt och hur jag förhoppningsvis låter mig själv tycka att jag är viktig och att leva ett lättare och hälsosammare liv är snällt mot mig själv inte bara fysiskt utan psykiskt också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar