att våga

Jag kommer ihåg att jag tittade på Oprah för flera år sedan. I just det avsnittet talade hon om att gå ner i vikt. Jag kommer inte exakt ihåg vad hon sa, men något i stil med att man känner ju ens överviktiga jag men man har ingen aning om vem det smalare jaget är - av någon anledning kommer jag ihåg det. Och visst är det sant och skrämmande. Att våga bli någon som är normalviktig. Vem är hon? Nå, det skrämmer inte så mycket att jag skulle vilja sluta.

På tal om att våga har de två senaste veckorna innehållit nya utmaningar. En stor tröskel är överskriden: Jag har vågat gå på GYM! Och dessutom ett gym som jag länge hållit som ett ställe för dem med perfekta kroppar och dit ALLA som ser ner på mig samlas och bara väntar på att jag skall komma innanför dörren så de får skratta åt mig. Riktigt så var det ju inte. Min cambridgecoach, Ulrika Lunabba-Svanström, var väldigt övertygande när hon sa att nu är det dags att börja röra på sig. Första gången var SÅ skrämmande! Men hör och häpna, Nu har jag varit där 4 (!) gånger och börjar snart inse att det inte är farligt, att människorna där är mestadels snälla och det stora flertalet kan nog inte bry sig mindre om jag är där eller inte. Igår träffade jag en god vän där och Annika vinkade glatt åt mig. Är jag där nu? Har jag börjat gå på gym?

Ätandet då? Ja, det kunde säkert gå bättre. Jag lär mig att äta på steg två som bäst. Men jag undrar om jag inte skulle behöva ta en veckas ren kur som avbrott. Balansgången i att äta vanlig mat + cambridge och inte falla i gamla vanor är väldigt svårt för mig. Men 20 kg ska bort ännu, så de så!

Nu känner jag mig faktiskt lite sugen på en morgonpromenad i vårsolen. Så det skall det bli! Att göra så mycket rätt som möjligt/dag kan ju tänkas vara ett mål också.