på livstid

Det börjar småningom på riktigt stå klart för mig. Att säga att cambridgekuren skulle vara en "enkel utväg som går för snabbt" är inte sant! Visst, kanske viktnedgången i sig går rätt fort, åtminstone i början. Men en livsstilsförändring tar precis lika länge som för vem som helst.

När man bara fastar, går det rätt bra bara man kommer sig på tåget så att säga, men nu i det skede jag befinner mig i när jag faktiskt skall förändra hur jag lever, hur jag tänker och hur jag äter. Det är DÅ den verkliga kampen börjar och den kommer att ta länge.

Det går väl sådär just nu. Det varierar i princip från timme till timme om jag gör rätt eller fel matval. Träningen har lidit och kommer så att göra ännu inkommande vecka pga. jobbet. och till råga på allt MÅSTE jag på invägning. Stå där med skammen...ja, så känner jag det. Jag vill ju inte misslyckas! Inte den här gången!

Idag såg jag ett foto på mig som inte var en smickrande och förlåtande selfie tagen från rätt vinkel...det var ingen trevlig syn och alla illusioner om att det ändå är rätt ok som jag är nu for ut genom dörren. Är det såhär jag vill leva? I ett enda missnöje?

Kanske inte helt ok att blogga sent en söndag kväll när man ändå lider av söndagsångest som det är...men nu var det gjort.

de små segrarna

Det är nu som det verkliga arbetet händer. Att ändra ett beteende...mellan öronen. Det är där den verkliga kampen sitter. Det har varit en tid av svacka efter svacka men ändå kanske jag lär mig sakta men säkert.

1. Jag tränar! REGELBUNDET! Och jag överlever och tycker nästan att det är lite roligt och njutbart.

2. Idag blev jag ledsen (händer rätt ofta denna tid på året pga. stress). Det normala hade varit att jag köpt ngt sött och fett i butiken och tryckt i mig det. Tro mig, jag höll i Twixen...det gjorde jag. Sen sa jag halvhögt: NEJ! Köpte färska jordgubbar för 5€ och fettfri kvarg och en ameliatidning och så fick det vara bra.

Det är de små segrarna som gäller

tystnadens tydliga språk

Jag har inte skrivit på ett tag nu och den tystnaden talar minsann sitt tydliga språk: svacka, det går inte så bra...var är beslutsamheten nu?

Det är just den här sinnesstämningen som jag förundras över: Vaför jag medvetet (fast nog vet jag hur man skall äta för att gå ner i vikt) skadar mig själv genom att tokfrossa. Vad är det?!? Den kamp som pågår i hjärnan dessa stunder är olidlig. Jag vill nå min målvikt! Men äta bara idag, det är ju 1:a maj. Jag skall vara stark och träna! Men det är ju så gott med glass! Jag vill inte se ut såhär, nu sitter byxorna tightare igen...hjälp, nu räcker det! Äh, va spelar det för roll, ingen älskar mig hur jag än gör...osv.

Sådär håller det på och man bara hoppas att tankarna skall landa på rätta sidan. Jag vill på riktigt inte gå upp 30 kg igen.

Och så har vi blickarna på jobbet...jag får dem både då jag äter lunch där och när jag skakar min shake...

Sen har vi ju alla dessa KALAS på våren. De e påsk, de e valborg, de e 1:a maj, det är klassresor och det är 50:årskalas och dimissioner...+ all stress som maj månad innebär. Hur skall man kunna hålla allt med träning och mat på rätt köl då?

Nej, nu måste jag börja fokusera. Jag vet ju att det är detta jag VILL, men jag vet också att detta är något jag måste kämpa med livet ut...det är då det känns SÅ TUNGT. Hur skall jag kunna ha ett socialt och normalt liv med detta problem?

Nej nu räcker det! Jag skall ta tag i mitt liv igen. Imorgon skall jag på middag men sen blir det träning och rätt kost igen. Jag ÄR STARKARE än såhär!