på livstid

Det börjar småningom på riktigt stå klart för mig. Att säga att cambridgekuren skulle vara en "enkel utväg som går för snabbt" är inte sant! Visst, kanske viktnedgången i sig går rätt fort, åtminstone i början. Men en livsstilsförändring tar precis lika länge som för vem som helst.

När man bara fastar, går det rätt bra bara man kommer sig på tåget så att säga, men nu i det skede jag befinner mig i när jag faktiskt skall förändra hur jag lever, hur jag tänker och hur jag äter. Det är DÅ den verkliga kampen börjar och den kommer att ta länge.

Det går väl sådär just nu. Det varierar i princip från timme till timme om jag gör rätt eller fel matval. Träningen har lidit och kommer så att göra ännu inkommande vecka pga. jobbet. och till råga på allt MÅSTE jag på invägning. Stå där med skammen...ja, så känner jag det. Jag vill ju inte misslyckas! Inte den här gången!

Idag såg jag ett foto på mig som inte var en smickrande och förlåtande selfie tagen från rätt vinkel...det var ingen trevlig syn och alla illusioner om att det ändå är rätt ok som jag är nu for ut genom dörren. Är det såhär jag vill leva? I ett enda missnöje?

Kanske inte helt ok att blogga sent en söndag kväll när man ändå lider av söndagsångest som det är...men nu var det gjort.